26. aug, 2021

När vår herre stänger en dörr.......

Ja, jösses vad tiden springer iväg. Mycket har hänt sedan sist och det har varit nästan fullt upp hela tiden, trots semester, eller kanske just för att det har varit semester, och man ska hinna med så mycket. Lancelot har blivit pappa till flera kullar under sommaren vilket resulterat i flera resor för en titt på de små. Som tur är inte allt för långt bort och några fick också besök fler än en gång. I de flesta kullarna var det övervägande hankattungar och bara en tjej. Jag hade tänkt köpa tillbaka två tjejer och hade tidigt också tingat ur två kullar för att säkra mina planer på vidare avel efter Lancelot. Så lilla Athena och lilla Tiramisue blev mina val.  

På grund av olyckliga omständigheter blev det inte så att lilla Athena kunde flytta hem till oss. Jättetråkigt förstås när man längtat så mycket men som man brukar säga "när vår herre stänger en dörr så öppnar han ett fönster" och kanske var det precis det som hände när jag fick syn på lilla Diana. Det var ett ögonblicks beslut och en helomvändning i mina planer, men ibland måste man chansa, en möjlighet som kanske inte återkommer.

Vi har nu flyttat in till stan igen, lite tidigare än vi brukar göra, mest för att kunna introducera de nya familjemedlemmarna på ett bra sätt. Lite pyssel har det varit och sakta men säkert har de små accepterats av de vuxna katterna. Det är lugnt och känns stabilt i gruppen. Ja, såvida inte nån av kattungarna råkar hoppa på någon av de tjuriga tanterna, då blir det genast lite tillrättavisningar. De små, som fått sina vardagsnamn Ella och Alice, trivdes jättebra tillsammans redan första dagen de möttes. Nu har de varandra både när det gäller sällskap och tröst, lek och vila. Så att köpa två kattungar var nog en bra ide i alla fall.

För övrigt, bortsett från katterna, har lite föreningsarbete dragit igång igen men inte riktigt som planerat då pandemin fortfarande håller sitt grepp om oss. Det är inte utan att man blir lite uppgiven, ska det aldrig ta slut. Digitala möten i all ära, men nu räcker det. Det kan ju inte jämföras på långa vägar med de fysiska mötena som ger så mycket mer av den sociala samvaron. Vi får väl hoppas att det går åt rätt håll framåt vintern, att smittan minskar och ger oss lite mer frihet. Tur man har många barn och barnbarn som förgyller vardagen lite då och då.

Nu hoppas jag att hösten har några riktigt fina höstdagar att bjuda på, många trevliga stunder med familjen och även de pälsklädda barnen.