1. jan, 2018

Ett önsketänkande!

Det är så fruktansvärt orättvist! Vår älskade Skrållan blev sjuk och blev inlagd på djursjukhuset där hon fick stanna några dygn. Hon blev trots behandling sämre och sämre och till slut hade jag inget annat val än att låta henne gå. Det var så smärtsamt att behöva säga de förlösande orden. Det är först när man uttalar dem högt som verkligheten slår ner som en blixt från en klar himmel. Det värker i mitt hjärtat och det tar flera minuter innan jag orkar säga: -Låt henne somna in.

Det här hände på Lucia, den 13/12, av alla dagar. Hur många gånger har jag inte efteråt ältat fram och tillbaka, gjorde jag rätt eller fel? Hur långt ska man driva på, bara för att man själv inte står ut med tanken att låta en kär vän få somna in och stilla och smärtfritt få vandra över till andra sidan. Det är den svåraste stunden och det svåraste beslutet man kan ta som djurägare. Alla vet ju att den kommer, förr eller senare, och oavsett vilket det blir så är det så fruktansvärt svårt.

Tänker på henne varje dag, på alla de nätter hon kommit och lagt sig på min bröstkorg, pussat mig på hakan och sedan vakat över mig en stund innan hon gick och lade sig bakom min rygg. Det känns tomt nu. Jag hoppas hon har det bra där hon är nu, kanske hon fortsätter att vaka över oss och katterna, men på ett annat plan. Ett önsketänkande kanske, för att lindra en ledsen själ.